Vart tog alla vägen?

Två nöjda deltagareEn realistisk skildring av Dalslands Kanotmaraton +, 2015.

Det är viktigt att ha en mental målbild när man ska utföra en tuff fysisk utmaning. Så sade någon till mig. Ljudet av korken som flyger ur en väl kyld flaska Champagne är min målbild eller kanske snarare mitt målljud.

Startskottet
Många timmar tidigare, närmare bestämt klockan 08.00, hörs ljudet av startskottet som sänder iväg cirka 500 deltagare i 2015 års upplaga av Dalsland Kanotmaraton +. Vid starten, nedanför Baldersnäs herrgård, befinner sig en blandning av elitpaddlare i slimmade kläder och lika slimmade kajaker: Motionärer, kvinnor, män, unga och gamla i kanoter, kajaker och drakbåt.

Dalslands kanotmaraton+

”Kom igen, nu! Vi anmäler oss till DKM+! Visst, det är jobbigt men jag kommer ihåg det som en folkfest med långa fikastopp, massage och vackra miljöer!” Så sålde jag in det till maken och kompisarna i våras. Mina argument övertygade och i lördags var det dags.

Det är lite småkyligt, dimmigt och grått när vi påbörjar paddlingen i Laxsjön. Det känns bra och stabilt. Både kajaken och äktenskapet. Elitpaddlarna försvinner snabbt bakom första udden och bland oss motionärer är stämningen skön med snack och pepp. Någon slår runt med kajaken längre fram och då är snabbt flera medtävlande framme och hjälper till. Jag funderar på hur nervös jag behöver vara för att vår farkost ska kantra men inser att vi paddlar i kajakernas motsvarighet till Volvo. Det är tryggt. Det är säkert. Men kanske inte särskilt sexigt.

Vi testar olika taktiker och kommer fram till att tretakt funkar bra för oss. Ett, två, tre, vila. Ett, två, tre, vila. När första lyftet närmar sig funderar vi på hur vi ska lösa transporten av kajaken. Vi har varit smarta nog att hyra en kärra men vid pålastningen lossnade ena sprinten och vårt välbehövliga hjälpmedel har nu endast ett hjul. Vad göra? Vi hoppar ur kajaken och lyckas med lite vilja och silvertejp laga vagnskrället som sedan hjälper oss att förflytta kajaken närmare 400 meter fram till nästa sjö – Svärdlång. Vid det här laget, när cirka 7 kilometer är avklarade, börjar redan bristen på träning bli påtaglig. Varför har vi inte tränat innan? Har vi tagit för lätt på det här? Vi fyller på med lite energidryck och bullar och ger oss iväg igen.

Humöret är fortfarande på topp och det är en härlig känsla att glida fram i det vackra landskapet. Jag tror inte det finns något bättre sätt att uppleva Dalsland på än i en kajak eller kanot. Eftersom vi, redan här, verkar ha halkat efter den stora massan så är det tyst och lugnt där vi glider fram. Några storlommar simmar obekymrat förbi och vi ser även storskarv, ormvråk och fiskmåsar under färden. Naturupplevelsen är total.

 

Att försöka hinna ifatt
Nästa lyft sker i Skifors och här finns speaker och fantastiska funktionärer som är glada, hjälpsamma och påhejande. Vid det här stoppet ser vi ett äldre par och en ung kille bryta loppet. Att bryta så här tidigt måste kännas tråkigt men de båda ekipagen verkar ändå nöjda. Jag tänker för mig själv att det inte är ett alternativ att bryta men tanken är ändå lite lockande eftersom både jag och maken känner oss trötta. Vetskapen om att det är många långa mil kvar gnager i bakhuvudet. Vi tar en snabb kaffepaus och koffeinet går blixtsnabbt upp i huvudet. Tack för det! Vi försöker ta tillvara på den nyvunna energin och kommer snabbt i kajaken i nästa sjö. Bredvid oss hoppar en storväxt tysk man i sin kajak och paddlar med förvånansvärd lätthet och snabbhet iväg och försvinner. Vad är det som händer? Det var ju massor av människor när vi kom hit, har alla redan hunnit iväg? Stressen smyger sig på. Tretakten byts ut mot attackpaddling. Nu måste vi jobba på, ta mark.

Vi paddlar i Västra Silen med Gustavsforsdepån som nästa delmål. Nu är sjön större och trots att vi har en del hjälp av vinden så är det tungt. Sjön tycks oändlig och det känns inte som om vi avancerar alls. Jag känner mig illamående, troligtvis lite sjösjuk och säger till maken och kompisarna att inte prata med mig på en stund. Jag går in i mig själv och försöker fästa blicken långt fram. Kort därefter mår jag mycket bättre. Kanske är det högre makter som sträcker ut en hand – för nu visar sig en kyrka längre fram. Religiös eller inte – synen av den här vackra kyrkan som tycks flyta i sjön är läcker. Riktigt läcker! Vi ropar till en av funktionärsbåtarna och frågar efter namnet på detta Guds hus. ”Vårviken – den har blivit utsedd till världens vackraste kyrka” får vi till svar.

Vårvikens kyrka förevigad av Peter. Jag och Martin syns i bakgrunden.

Vårvikens kyrka förevigad av Peter. Jag och Martin syns i bakgrunden.

 

Jakten på en hägring
Vi paddlar på. Nu hägrar Gustavsfors med lunch och massage. Vi passerar en tjej som ser väldigt trött ut. Hon paddlar men tar sig knappt framåt. Vi lägger oss jämsides och får på så sätt fart på henne. Vi pratar lite, hon är jättenöjd med dagen. Några väninnor fick henne att anmäla sig och det är inget hon ångrar trots att kompisarna sedan länge har fått lämna henne bakom sig. Hon funderar på att bryta vid nästa stopp.

IMG_7167

Fyra slagna hjältar under lunchpausen.

Gustavsfors känns alltmer som ett påhitt. Finns det verkligen? Borde vi inte vara där nu? Vid varje udde vi passerar tänker vi att NU! Nu ser vi det! Men inte. Vi paddlar in i en smal passage som utan tvekan är dagens vackraste sträcka. Barn och vuxna badar vid bryggorna och vi får hejarop och försäkringar om att Gustavsfors bara är några hundra meter bort. Jag är för trött för att ta upp kameran. Nu vill jag bara fram. Till slut skymtar vi bryggan och en trevlig funktionärsdam och en speaker möter oss. De säger att vi har gott om tid på oss innan reglerna tvingar oss tillbaka i vattnet igen. Jag ramlar ner på en massagebädd och blir knådad och uppmjukad. Alla kända och okända muskler värker och det är med nöd och näppe jag kan slå mig ner på bryggan och få i mig lunchen. Den paddlande tjejen vi talade med för en stund sedan ger upp och sätter sig i solen och njuter. En stockholmare i enmanskajak bryter även han eftersom hans astma gör sig påmind. När vi njuter som mest av kaffet på bryggan hojtar funktionärsdamen till oss att vi nu har tio minuter på oss att komma iväg annars blir vi diskvalificerade. Vad hände med tiden?

De sista kajakerna i Gustavsfors. Våra. Alla andra har redan paddlat vidare.

De sista kajakerna i Gustavsfors. Våra. Alla andra har redan paddlat vidare.

Vi trycker ner oss i kajakens hårda säten och paddlar iväg. De första hundra meterna är ljuvliga. Det är stilla och tyst eftersom vi återigen är sist i ledet. Alla andra har dragit vidare. Nu vänder vi söderut igen men ska nu möta sjön Lelång som visar sig vara en lynnig och vindpinad pöl. Det går riktiga vågor på vattnet och förhållandena blir mer lika ett hav. För första gången börjar vi bli oroliga för att inte hinna fram till sista depån innan den stänger klockan 17.00. Jag räknar febrilt på vilken hastighet vi kommer att behöva hålla för att hinna. Det känns tajt. Samtidigt börjar vi spana efter den gula 35-kilometersmarkeringen. Borde den inte komma snart? Långt bort i horisonten ser vi en gul pyramid och tänker att vi måste ha läst fel eller missbedömt sträckorna. Redan nu borde vi ha paddlat mer än 35 kilometer. Modet sjunker och jag börjar fundera på hur jag ska förklara för vänner och kollegor att vi tvingades avbryta loppet i förtid eftersom vi var för långsamma. Efter allt detta slit. Vilket antiklimax! Borta är de glada tillropen och peppen mellan mig och mannen. Båda är trötta och har inte mycket att säga. Tystnaden är kompakt. När mitt livs kärlek några minuter senare utbrister ”det står 40 kilometer på pyramiden där framme” skriker jag högt av glädje. Det innebär att det inte fanns någon 35-kilometersmarkering och att vi har paddlat så långt som vi tidigare var övertygade om. Då finns det fortfarande en chans! Nu är helt plötsligt både energi och humör tillbaka och vi både tänker och säger att ”Nu j—lar kör vi!!”.

Nästa delmål – Herrenäs vid 45 kilometer. Det är tungt och jag tittar avundsjukt på funktionärsparet som har parkerat sin flaggprydda motorbåt längs leden och som lugnt och stilla avnjuter eftermiddagskaffet i varsin solstol på däck. De tjoar och hejar på oss – det hjälper! Vid det här laget har vi lämnat våra vänner bakom oss med deras välsignelse. Vi håller ett högre tempo och vill ge oss chansen att ta oss i mål. No hard feelings! Väl framme i Herrenäs tas vi emot av änglar i funktionärsskepnad. De peppar, bjuder på sina egna chokladkakor och hjälper oss ur och i kajaken. När jag ska sätta mig tillrätta inför sista sträckan ramlar mina solglasögon i vattnet och sjunker till botten. Jag låter dem gladeligen göra så. Eller snarare, jag orkar inte plocka upp dem.

 

Upploppet – en seg historia
En mil kvar och nu ser jag inte den vackra naturen längre, nu gör det bara ont. Jag vill bara vara färdig med det här och komma i mål. Ljudet av champagnekorken som poppar känns närmre men ändå väldigt långt borta. Jag paddlar 50 kraftiga paddeltag sedan vilar jag medan min urstarke partner likt en maskin paddlar på utan stopp. Han är stark min man, tänker jag stolt. 50 nya kraftiga tag. Vila. 50 paddeltag till. Så fortsätter jag.

Vi får syn på en ensam man i kajak en bra bit framför oss. Då vaknar tävlingsinstinkten i oss båda. Honom ska vi förbi! Detta är den morot vi behöver och vi paddlar som galningar. Till slut passerar vi mannen, hejar och småpratar och sedan fortsätter vi hungrigt vidare mot en kanadensare några hundra meter bort. Den ska vi också ta! Vi ska inte komma sist! Slutligen passerar vi även två envisa damer i en dubbelkajak. Yes! Fem kilometer kvar och vi skymtar Bengtsfors! Det är en skön och välkommen syn! Om ingen av oss får en hjärtattack nu så kommer vi att klara det. Även våra goda vänner, som ligger ganska långt efter, ser ut att klara det! Nu känns det dock som om vi paddlar i gyttja och står stilla. Jag förundras återigen över min make. Hur stark är han? Han vilar ju aldrig!

När målområdet närmar sig hör vi jubel och applåder vilket gör att vi sträcker på oss, försöker paddla så synkat som möjligt och ler. Ganska snart inser vi att vi inte är anledningen till den goda stämningen utan att prisutdelningen är i full gång och att publikens jubel är menat åt dagens vinnare i de olika klasserna. Det spelar dock ingen roll. Vi är framme! Vi är i mål! Vi kramas! Våra kroppar är intakta och så även äktenskapet! Vi behöver inte paddla ett enda tag till. Jag tror inte det är sant! Men det är det! Jag lägger mig i gräset, pustar ut och ger mig själv en mental klapp på axeln (för rent fysiskt är jag inte kapabel till detta). En halvtimme senare kommer våra kompisar i mål med en kvarts marginal. Härligt!

Någon timme senare sitter vi på Hotell Dalias uteservering med utsikt över vattnet. Solen steker på sin väg ner. Vi hör svaga toner från krogen nedanför där ett band spelar välbekanta covers. Lokalbefolkningen och troligtvis ett flertal av dagens lite piggare deltagare har just påbörjat en lång natts festligheter. Vi är trötta och mosiga där vi sitter. Vi diskuterar och utvärderar dagen. Det har varit jobbigt men samtidigt fantastiskt! Vilken natur, vilken upplevelse! Jag känner mig trött och fastnar med blicken någonstans i vattnet, jag sover nog egentligen fast med öppna ögon. Jag kvicknar dock snabbt till när maken högtidligt skjuter iväg skumpaflaskans kork och häller upp den kylda vätskan i fyra glas. Skål och tack för en fantastisk dag!!

Text: Jennie Renström
Foto: Jennie Renström, Peter Aarsrud och Anna Nyberg